Morgon

Sitter med en kopp kaffe och ritkigt tar in lugnet som har infunnit sig i huset. jag skall strax på ett möte med Eddies lärare och sedan bär det av till avslutningsfikat med klassen.
Påsarna med våra lärares presenter står klara och jag tror dom kommer uppskatta vår gest. Synd bara att inte alla engagerade sig.
I morgon är det slutet på denna epok i mitt liv..som hittills måste jag få säga.. varit den bästa utvecklingsmässigt.
Jag är lycklig och förväntansfull inför vad som komma skall.

Har funderat mycket på vad jag vunnit på denna resa och vad jag förlorat. Men inser att jag endast vunnit och de finns andra som förlorat mig på vägen. Val dom gjort själva när dom inte kan glädjas el söka egna svar hos mig..utan istället byggt upp sin egen fantasi om hur jag är och vad som händer med mig. Och självklart skall det säkert vara det värsta också.
- mmm Maria har blivit så konstig på sista tiden?
-Neej, men jag har haft mycket att fokusera på under dessa 2 år. Så det har inte alltid varit lätt att vara samma glada, pratsamma maria när man ses. Men har man frågat ?? NEJ!!!
-Hon tittar mig inte i ögonen längre? Hon har nå fuffens för sig? ska dom separera?
- Neej... men det har varit en tuff resa kan jag säga. När den ena i en part utvecklas och den andra står still och ser den andra växa sig starkare och blir mer självständig. En rädsla byggs upp och osäkerheten kommer fram.. som leder till många konflikter. Jag vill vara glad och lycklig men bromsades. OJJJ!!! kan det ha varit så? jaaaa faktiskt. Tänk va?? Men nu e det utrett... och det känns underbart igen. Frågade man mig nångång??? NEEJ!!!
-Jag vill inte att hon kommer!!
Ok.. det var ju inte mitt val det heller... utan jag måste bara vara genomhemsk människa
-Jaaa.. hon hör aldrig av sig nu förtiden?
- Nej nu kan jag tycka att det inte finns någon anldening heller. Det är inte jag som behandlat någon illa. Utan snarare tvärtom. Att utesluta någon från gemenskap kan inte leda till annat än att man till slut känner att jaaa..nu får det vara nog. Vad gjorde jag för fel??? INGENTING!!!

Är jag ledsen över detta?
Ja till en viss del.. inte för att jag behöver.. för jag är van att inte behöva... men mina barn behöver och det är synd att det blir så här då kan jag tycka.. men jag skulle heller aldrig neka... men som alltid så är det synd om de andra... och nu får jag inte träffa..bla bla bla.. kommer väl snart..
Men då ska jag vara före och poängtera att så kommer aldrig att vara fallet. Det var bara jag som försvann på vägen... och faktiskt tröttnat på att det här är ett återkommande fenomen. Nu får det vara nog!!! Väx upp!!!!!!!

Nu fattar ni väl ingenting.. men det känns skönt att få skriva av sig ibland... så det sååå!!!